Provat

Provat

SWS och Aflodal

SpritPosted by Pierre Modari Thu, April 25, 2013 21:04:46
Idag har vi gäster i lokalen. Henrik Aflodal, Nordens enda whiskyexpert och en av de få man verkligen ska lyssna på när de pratar whisky, har möte med Scandinavian Whisky Society med efterföljande provning. Trevligt!

Första provet, The First Dram, är en av Aflodals senaste buteljeringar. Jag brukar ju ställa mig kritisk till independent bottling men, som sagt, Aflodal är en av de få som verkligen kan vad han snackar om. En Ben Nevis som legat på fat i 26 år. Härlig maltighet, söta päron, diskret limdoft och nyanser av hö/halm/lamm. Buteljerad på över 51 procent sticker den till rätt rejält, men kroppen bär, i en snygg irländsk stil, och slätar över alkoholen. Päron saftar sig och whiskyn förvandlas till en halvtorr Sauvignon Blanc... Underbar! Inte många buteljeringar lyckas med maltighet, fruktighet och stramhet i samma glas. Åldern märks knappt! Gott!

Nästa, även den Aflodals egna buteljering, är motsatsen. Kärv, stängd doft. Maltighet men men utan brödighet. Skal. Lite julkryddor och apelsiner sticker ut bakom den alkoholstinna ridån. På munnen öppnar den sig. Kryddor men speciellt örter skapar en kropp som, faktiskt, bär alkoholen, här på 51 procent exakt. Muskot, nejlika, timjan, basilika. Kärvheten finns kvar på munnen, även i skrivande stund. Härligt, men inte min bag...

Därefter gick vi in på SWS's sortiment, med anledning av deras 10 års jubileum. SCS är en whiskyklubb grundad av Aflodal och John McDougall, skotsk legend, som provar fat, köper dessa och sen buteljerar till medlemmar.

En Connamore från 1981, buteljerad 1995, alltså fjorton år gammal. Nästan 20 år på flaska. Stängd, lite spretig doft med en hel del parfym. De 61,4 procenten bränner till, men visar upp en mångfald blommor som tyvärr går lite till diskmedelshållet. Malten bär kroppen men bara för att den är större än fruktigheten, som det inte finns ett uns av. Tyvärr tycker jag att denna dryck är lika död som destilleriet.

Nästa SWSbuteljering, en Port Ellen från 1983. En rökighet som snabbt viker undan mot söta torkade frukter och vanillinsocker. 23 år märks på fataromerna men inte i kärvhet. Kärvheten finns dock på munnen tillsammans med röken som kändes så snäll på näsan. Härlig balans och bra integration av alkoholen. Den medicinala rökigheten lämnar absolut plats till torkad frukt och syrliga bär. Härligt exempel på Islaywhisky som ofta kan vara så blyg bakom sin rök.

Nu börjar vi snacka, en Lagavulin, på endast 10 år. Buteljerad 2004. Fruktigheten dödar röken. Det känns bra att säga. Härliga torkade bruna frukter, nötighet och plommon. En tokaj i whiskyform. Rund, nästan sötsliskig sherrysmak dödas här istället av en... fuktig?... rök. Ett härlig eftersmak av nötter, maritim rök och gröna äppelskal avslutar denna älskvärda buteljering.

Bowmore. Ett favoritdestilleri. Härlig frukt i en range från söta, små päron till stora, övermogna hallon. Mellan 1993 och 2004 har den legat på bourbon fat, som perfekt kompletterar röken från malten och fruktigheten från jäsningen. Det låter som en svulstig whisky men så är inte fallet. Den håller en elegant nästan stängd arom, som däremot öppnar sig totalt på munnen. Stor kropp, den känns nästan eftersötad. Päronjuice, hallonsaft, diskret rök och välbalanserad amerikansk ekton. 59% procent gömmer sig bakom denna kavalkad av "kriminellt" (citat av Henrik Aflodal) goda aromer. Underbart avslut där röken träder fram trots att den verkligen håller sig snygg hela vägen ut.

Sådana här provningar är ju alltid roliga att göra, kanske mest för att det är flaskor man aldrig mer får smaka. När man dessutom hittar pärlor som detta är ju kvällen fulländad!