Provat

Provat

SWS och Aflodal

SpritPosted by Pierre Modari Thu, April 25, 2013 21:04:46
Idag har vi gäster i lokalen. Henrik Aflodal, Nordens enda whiskyexpert och en av de få man verkligen ska lyssna på när de pratar whisky, har möte med Scandinavian Whisky Society med efterföljande provning. Trevligt!

Första provet, The First Dram, är en av Aflodals senaste buteljeringar. Jag brukar ju ställa mig kritisk till independent bottling men, som sagt, Aflodal är en av de få som verkligen kan vad han snackar om. En Ben Nevis som legat på fat i 26 år. Härlig maltighet, söta päron, diskret limdoft och nyanser av hö/halm/lamm. Buteljerad på över 51 procent sticker den till rätt rejält, men kroppen bär, i en snygg irländsk stil, och slätar över alkoholen. Päron saftar sig och whiskyn förvandlas till en halvtorr Sauvignon Blanc... Underbar! Inte många buteljeringar lyckas med maltighet, fruktighet och stramhet i samma glas. Åldern märks knappt! Gott!

Nästa, även den Aflodals egna buteljering, är motsatsen. Kärv, stängd doft. Maltighet men men utan brödighet. Skal. Lite julkryddor och apelsiner sticker ut bakom den alkoholstinna ridån. På munnen öppnar den sig. Kryddor men speciellt örter skapar en kropp som, faktiskt, bär alkoholen, här på 51 procent exakt. Muskot, nejlika, timjan, basilika. Kärvheten finns kvar på munnen, även i skrivande stund. Härligt, men inte min bag...

Därefter gick vi in på SWS's sortiment, med anledning av deras 10 års jubileum. SCS är en whiskyklubb grundad av Aflodal och John McDougall, skotsk legend, som provar fat, köper dessa och sen buteljerar till medlemmar.

En Connamore från 1981, buteljerad 1995, alltså fjorton år gammal. Nästan 20 år på flaska. Stängd, lite spretig doft med en hel del parfym. De 61,4 procenten bränner till, men visar upp en mångfald blommor som tyvärr går lite till diskmedelshållet. Malten bär kroppen men bara för att den är större än fruktigheten, som det inte finns ett uns av. Tyvärr tycker jag att denna dryck är lika död som destilleriet.

Nästa SWSbuteljering, en Port Ellen från 1983. En rökighet som snabbt viker undan mot söta torkade frukter och vanillinsocker. 23 år märks på fataromerna men inte i kärvhet. Kärvheten finns dock på munnen tillsammans med röken som kändes så snäll på näsan. Härlig balans och bra integration av alkoholen. Den medicinala rökigheten lämnar absolut plats till torkad frukt och syrliga bär. Härligt exempel på Islaywhisky som ofta kan vara så blyg bakom sin rök.

Nu börjar vi snacka, en Lagavulin, på endast 10 år. Buteljerad 2004. Fruktigheten dödar röken. Det känns bra att säga. Härliga torkade bruna frukter, nötighet och plommon. En tokaj i whiskyform. Rund, nästan sötsliskig sherrysmak dödas här istället av en... fuktig?... rök. Ett härlig eftersmak av nötter, maritim rök och gröna äppelskal avslutar denna älskvärda buteljering.

Bowmore. Ett favoritdestilleri. Härlig frukt i en range från söta, små päron till stora, övermogna hallon. Mellan 1993 och 2004 har den legat på bourbon fat, som perfekt kompletterar röken från malten och fruktigheten från jäsningen. Det låter som en svulstig whisky men så är inte fallet. Den håller en elegant nästan stängd arom, som däremot öppnar sig totalt på munnen. Stor kropp, den känns nästan eftersötad. Päronjuice, hallonsaft, diskret rök och välbalanserad amerikansk ekton. 59% procent gömmer sig bakom denna kavalkad av "kriminellt" (citat av Henrik Aflodal) goda aromer. Underbart avslut där röken träder fram trots att den verkligen håller sig snygg hela vägen ut.

Sådana här provningar är ju alltid roliga att göra, kanske mest för att det är flaskor man aldrig mer får smaka. När man dessutom hittar pärlor som detta är ju kvällen fulländad!

Dinner @ Rosie's

VinPosted by Pierre Modari Sun, April 21, 2013 20:05:18

Igår blev jag bjuden på en middag av en god vän på café Rosies i Slottstaden. Som ett trevligt test inför öppnandet av vinbaren hade de bjudit in nära och kära för att käka god mat av den skicklige kocken Marco Manieri tillsammans med naturliga franska viner utvalda av Rosies grymma kaffe- och vinsnubbe Jake.

Vi började med ett mousserande, traditionellt framställt vitt från Moussillon. En väldigt diskret oxidation gav vinet en härlig äppelarom, som fick vinet lika lättdrucket som en torr cider. Till detta bjöds bruschetta med inlagd torsk och brässerat högrev. En härlig syra i mackorna kompletterade vinet perfekt!

Som primo hade Marco gjort en grym sparrisrisotto. Med sparrisen skuren på längden fick han perfekt konsistens i grönsaken såväl som riset. En perfekt mängd vitlök tillsammans med en hög, härlig syra fräschade upp rätten till en ny nivå och parerade vår vita Bourgogne riktigt snyggt. En naturlig Macon-Villages (bästa delen av Bourgonge, iaf vad gäller andlighet), med stor kropp, härlig knäckighet och riktigt krämig textur, balanserad av sin krispiga syra.

Secondo blev en grisnacke med soffritto och spenat. Grym soffritto kryddad med fänkålsblommor, som vi även fick se, lukta och känna på när Marco kom ut efter vi ätit klart. Till detta fick vi en röd Loire av okänt ursprung. 14 olika druvor, där fick jag för att försöka sätta vad det var blint... Kryddighet, och mörk frukt... Shiraz! Nej, det är alldeles för låg intensitet... Beaujolais? Nej, mörk frukt... Chateauneuf-du-Pape? Hmmm, en växthusodlad isåfall... Nej, alltså ett blandvin från Loire. Tyvärr höll det sig inte mot grisen riktigt... Intressant men inget eregerande!

Ett glas bubbel serverades och sattes direkt. En Moscato d'Asti. När Jake sen berättade att vi skulle få en tiramisu till efterrätt var jag nära på att ställa mig upp och skrika nej. Än en gång, tji fick jag. Inget kaffe i denna dramigbaklänges, istället havtorn. Riktigt intressant kombination och helt plötsligt fullt möjligt att äta till en Asti. Tyvärr var det ingen högkvalitativ Asti och sötman dog efter en tugga av tiramisun.

En riktigt bra espresso med de obligatoriska robustaromerna på näsan men med arabicaelegans i munnen avslutade måltiden. Samtidigt som kaffet kom Marco utspringande ur köket med en Perugina Bacio, nostalgitrippen var total!

Härlig kväll med trevligt sällskap, intressanta och goda viner och vällagad italiensk mat. MVG av mig och hade min gamla farmor varit med hade nog tom hon gett godkänt. Väntar spänt på vinbaren!

Malmö öl och whisky

ÖlPosted by Pierre Modari Sun, April 21, 2013 19:10:56
I fredags var vi och kollade in öl och whiskyfestivalen i Malmö. Efter en del rykten och antydningar var vi beredda på att det inte skulle hålla samma standard som Stockholm, vilket visade sig vara en ganska precis definition. Malmömässan var stenhårt riktad ENDAST mot konsumenter och drickandet gick före provandet. Inträdet betalades, glaset hyrdes och dryckeskuponger köptes, eftersom fackbiljetter inte fanns att tillgå.

Efter en kort översikt valde vi att prova öl från South Plains i Malmö och från Brekeriet utanför Staffanstorp. Trevliga produkter och snubbar.

Brekeriet har valt en tydlig inriktning mot det klassiska belgiska ölbryggandet, mycket brettanomyces och syra i allmänhet. Trevligt diskrethumlade brygder men med en klar fokus på jäststammar.

South Plains kör den lite vanligare amerikanska stilen, välhumlat och friskt. Även några olika stouts, en öl på råg och någoting med honung i koket. Välgjorda och trevliga, ingen omotiverad beska, som annars är lätt att hitta i öl från bryggerier i denna stilen.

Efter en snabb genomgång av övriga sortimentet och prover hos bla Interbrands (Jura), Nils Oscar (Våröl), Pistonhead (en alldeles för mörk och storkroppad IPA), Stockeboda Gårdsbryggeri (en trevlig Single Malt på Maris Otter) och något litet bryggeri från Ystad hamnade vi hos Box, Sveriges bästa destilleri, iaf enligt oss.

Box presenterade två sorters råsprit, rökad och orökad, och dessa på sherryfat och bourbonfat. Allting var väldigt ungt men visade extremt stor potential. Råspriten håller någon slags svensk "terroir", en hårdare karaktär än vad de skotska gör. Härlig balans och tydliga fruktoner. Vi spår en lysande framtid.

It's all about the body

VinPosted by Pierre Modari Sun, April 21, 2013 16:37:12

Igår körde vi en provning på ett företagsevent, där tanken var att låta folk känna skillnaden på viner med liten kropp och viner med stor kropp. Intressant tema då det fick oss att resa genom en stor del av vinvärlden.

Vi började med att jämföra en amerikansk Pinot Noir från Russian River Valley i samma prisklass med vår Cabernet Franc från Nadali (71239). Vinet från Kalifornien var ganska syltigt vid första kontakt men visade senare prov på en härlig kryddighet som dolt sig bakom fruktigheten och den relativt stora kroppen, vinet låg ända upp på 14,5%. Francen var uppskattad av vissa för sin enkla men snygga struktur, mindre omtyckt av andra som vill ha lite mer kropp i sina röda viner. Det fick dom när vi gick vidare till nästa jämförelse.

En Chianti Classico Riserva Ducale från Ruffino (2235) provades bredvid vår Toscano Rosso från MOM (71335). Här var resultatet solklart från början. Alla höll med om att munkarnas "chianti" var ganska likt Ruffinos men hade precis mer av allt. Detta blev mångas favorit, inte bara i "mellankroppsklassen" utan över hela provningen.

När vi gick på de tyngre grejorna ställde vi Natasas Terrano (71219) mot en Merlotbaserad Bordeaux från vänstra stranden. Självklart visade L'Agassant från Chateau L'Agassac upp mer frukt, tydliga härliga lila plommon, men när vi snackade struktur var alla överens om att det är få saker som slår Castello di Rubbias Terrano. Lagringspotentialen spåddes högre hos Terranon, eftersom den fortfarande känns lite stängd i frukten, trots att det är en från 2008 och tanninerna fortfarande har sting i sig. L'Agassant kändes som om den hade något år kvar, men frukten var på sin peak och tanninerna redan lite avtrubbade.

Härlig provning med glad stämning! Härligt också att det första franska vinet korkats upp i vår anspråkslösa provningslokal!

Skånk calva?

SpritPosted by Pierre Modari Sun, April 21, 2013 16:31:05

Förra veckan hände något stort på vårt lokala Systembolag. IKEA-äppelmustens producent, Kullabygden, släppte en "calvados" på svenska äpplen. Det får pga ursprunget inte kallas calvados och har därför fått det fyndiga namnet "Kullados". Inte någonstans nämns ordet Calvados, men på flertalet ställe på förpackningen och flaskan härleder Kullabygden till den traditionella drycken.

Flaskan är ganska söt, ser ut som exakt samma typ som Mackmyra använder. 50cl för 499:- på bolaget. Årgången är 2013, vilket förhoppningsvis symboliserar året den buteljerades. Korken är av syntetkork. Nervattnad till 40%.

Drycken har en härlig färg, ekfaten har satt sin tydliga prägel. Det står inget på flaskan om karamellfärg men det antar jag säger sig själv. Så fort man öppnar flaskan kommer en härlig frisk doft av mogna röda äpplen. Ekfatet sätter också sin prägel. Destillatet har en tydlig "limdoft" vilket förmodligen betyder att det är en enkelpanna i bruk. Det finns också en härlig nötighet, vilken balanserar doften och faktiskt gör aromerna väldigt sammansatta och trevliga. Jag älskar så här unga äppeldestillat, utan den "murkna" doften som kan komma av för lång lagring nära vatten.

Smaken är inte lika tillfredställande. Alkoholen är tydligare än vad den bör vara i en dryck av det här slaget, speciellt med tanke på dess ringa 40%. Kroppen bär varken alkoholen eller löftet från näsan. Äppelkaraktären är tydlig och trevligt vilket ändå räddar en hel del. Eftersmaken försvinner snabbt...

Ett absolut trevligt alternativ till de franska kusinerna men tyvärr har de nog rätt, de där grodätande prettona från norra södern...

Slivovica 6/4

SpritPosted by Pierre Modari Sun, April 21, 2013 16:30:16

Idag, lördag, fick vi chansen att prova på några drycker man inte ofta ser i finrummet. Slivovica, plommonbrännvin från Balkan, är väl en av de mest avskydda spritsorterna på vår planet? Sämre rykte får man leta efter. Under min tid har jag dock fått prova en hel del väldigt bra produkter. Från små producenter (kompisens farmor nere i de Serbiska skogarna) till dom största statligt ägda producenterna. Idag provade vi det som ses som det bästa från Serbien, 3 producenter, med syfte diskutera möjligheterna för denna produkt på den svenska marknaden. Jag var skeptisk, tänkte att man kanske kan konkurrera ut Bacardi på batterispritshyllan, inte mer. Jag hade fel...

Vi provade 8 olika spriter, från vit sprit i öststatsflaska till en vacker glasflaska med ekkork innehållande slivo med mer än ett decennie i ekfat på nacken. Den första producenten var också den minst intressanta. Fula flaskor med skruvkork, dåligt destillerad sprit och tyvärr tråkig och obalanserad ekfatskaraktär. Vad denna producenten dock lyckades med var att behålla fräscheten som är ett måste i en bra slivo. Den ska rensa upp efter kaffet, som en liten mintpastill.

Den andra producenten, flaska 5,6 och 7, var raka motsatsen. Spriten var intetsägande, råvarukaraktären borta. Ekfaten hade tagit över helt och gjort destillatet oigenkännligt. Det var även här vi hittade dagens äldsta produkt, tror vi, eftersom åldern angiven på flaskan inte riktigt kändes i glaset. Deras premiumprodukt var dagens första riktigt välbalanserade. Perfekt istället för en cognac efter maten, men inget som fick oss att skrika av glädje.

Den sista producenten hade skickat med en stor flaska med sin premium slivo och 4 småflaskor med andra destillat. Här hade vi kvällens monster. Vilket underbart destillat! Skrek av plommon och andra frukter, riktigt komplext destillat, härlig kropp och väldigt balanserade ekfatstoner. Här har vi hittat en kille som vet vad han gör! Småflaskorna, innehållande hallondestillat, vitt, slivon vi just provat, slivon vi just provat med bra honung, som en likör och ett vitt destillat av rosenkvitten, var av lika hög kvalitet. Att stoppa näsan i hallondestillatet var som att gå ut i skogen en sommarkväll och hamna rakt i ett snår fullt med vildvuxna halllon! Underbart, varenda del av hallonet var med. Bären, skalet, stjälkarna, bladen tillochmed jorden runt om hallonbusken. Bra gjort! Slivon som fått ett stänk av honung hade dött helt på näsan. I munnen gav honungen dock bara positiva egenskaper. En extra sötma, lite mildare alkohol men fortfarande en starkt närvarande plommonarom. Rosenkvitten destillatet var också en gudagåva. Fräscht på näsan, nästan med mintaromer, lite tandkrämsaktigt, och en stram elegant mun ger det en given plats bredvid espresson, på grappans plats (det trodde ingen att jag någonsin skulle säga).

Som sagt, en underbar chans att få prova rakia. Som vanligt är utlåtandet att det finns extremt bra produkter inom alla kategorier. Visst, en billig cognac slinker ner lättare än en billig slivo, men vid rätt tillfälle kan den bästa slivon slå ut vår allra bästa avec.

Romprovning 5/4 2013

SpritPosted by Pierre Modari Sun, April 21, 2013 16:28:20
Då var det dags för romprovning i Dryckessällskapets regi. En trevlig kväll med glada provare, intressanta diskussioner och härlig rom!

Vi började med en Havana Club, añejo, för att reta smaklökarna och visa på vad rom har varit i Sverige, fram tills för några år sedan. Redan här började kvällen gå i arrakens tecken.

Nästa rom ut var en Plantation, från Panama, årgång 2000. Trevlig arraksdoft, med en del "orenheter" som påminde om skalen på äpplen.

Efter dessa svulstiga spanska rommer körde vi på snabbt med två Plantation till, från engelsktalande öar. En från Jamaica, årgång 2000 den också och en från Trinidad, 1998. Den senare var en specialbuteljering för Juul's i Köpenhamn som bara släpptes i 450 flaskor efter lite lagring på portvinsfat. Båda visade tydliga toner av grön paprika, den ena fortsatte år det eleganta medan den andra drog mer åt röda bär och godishållet.

Kvällens femte rom blev en flaska från ett av mina personliga favoritdestillerier, J.M Rhum. En 10åring som satt hur fint som helst. Tydliga toner från sockerrörsjuicen och perfekt balanserad lagring. Bättre än såhär blir det knappt.

Sista rommen var lite av en joker. Jag har smakat mexicansk rom förr, Mocambo, och blivit positivt överraskad. Därför valde vi att inkludera en annan i denna provningen. Det visade sig dock att rommen vi valde, Los Valientes 10åring, är samma rom som Mocambo, bara en exportvariant. Härlig är den iaf, med spansk sötma och rondör tillsammans med elegansen och fräscheten från sockerrösjuicen. Kvällens favorit hos folket, vågar jag påstå!

För att testa provarna körde vi ut ännu ett glas, med ett gemensamt mål att sätta ursprungsland och råvara. Vi var väldigt nära. Vi konstaterade direkt att det inte var rom vi hade i glaset pga av den totala bristen av arrakstoner. Stolt kille. Det visade sig vara en lagrad slivovica från Serbien, gissningen på grappa var ju inte långt ifrån... Efter en liten quiz där vinnaren tog med sig en baginboxkylpåse hem kändes det ändå som att folk snappat upp en hel del.

Så, kvällen avklarad. En bärs med grabbarna (ja, stor stark, det får man) sen hem och sova. Imorgon skall det provas slivovica på riktigt!